EG/EU-rätt

 

EG skapades som en handelsorganisation och är det till stora delar fortfarande. Tanken var från början att skapa fred och stabilitet i Europa genom frihandel mellan stater. Samarbetet skapades mellan ett antal stater som lidit stort under andra världskriget och man ville genom starkare ekonomiska band mellan staterna förhindra framtida konflikter. Ett senare mål med samarbetet är att kunna konkurera med sina större handelspartners, t.ex. USA, Japan och Kina. Det stora målet med frihandel är att skapa en intern marknad. Hela EU området ska utgöra en marknad istället för ett antal separata. Inom ett antal områden ska staternas lagstiftning harmoniseras och det skall stå företagare fritt att vara aktiva i alla medlemsstater. För att genomföra denna marknad har ett stort system med regler införts, där det ingår regler om bland annat fri rörlighet och konkurrens. Ur ett affärsperspektiv är dessa regler de som är mest intressanta.

 

Det EG/EU-rättsliga systemet

När Sverige blev medlem i EG så gav man till viss del upp rätten att självständigt lagstifta inom vissa områden. Detta har alla medlemsstater gjort. Detta betyder att EG kan lagstifta om regler som kommer gälla i alla medlemsstater. Denna process kallas harmonisering och är en oerhört viktig del av det arbete som görs för att skapa en enhetlig marknad för hela EG. Denna harmonisering sker på två nivåer, primär och sekundär lagstiftning. Primärlagstiftning är de fördrag som skapats genom samarbetet inom EG och EU. Efter Lissabonfördragets antagande har den förändring skett att benämningen EG ska sluta att användas. Hela organisationen ryms nu inom samarbetet EU. Alla medlemsstater har en skyldighet att följa de regler som ställs upp i fördragen. Medlemstaterna lyder under en skyldighet att agera lojalt mot EU och de andra medlemsstaterna samt att inte på något sätt skada samarbetet.

Sekundärlagstiftning är lagstiftning som skapas i enlighet med fördragen. Detta sker i huvudsak genom förordningar och direktiv. Förordningar är den starkare formen av lagstiftning. De gäller som lag i alla medlemsstater från det att de är införda. Förordningar ger möjlighet till detaljerad lagstiftning, men lider av en begränsad flexibilitet. Att flexibilitet kan var nödvändigt gällande lagar beror mycket på att EU nu har så många medlemsstater att det kan var svårt att skapa lagstiftning som inte innebär alltför stora lagtekniska ändringar. Att skapa lagar som skall gälla i alla medlemsstater kan vara svårt och i vissa fall onödigt. Det kan istället vara bättre att skapa mål som ska uppnås, eller visst skydd som skall införas. Det är här direktiven har sin största användning.

Direktiv anger regler, skydd eller gränser som ska införas i medlemsstaterna, men lämnar det till just staterna att bestämma hur detta görs bäst. Det är alltså upp till medlemstaterna att skapa nationell lagstiftning som uppfyller de krav som ställs upp i direktivet. Direktiv ger oftast ett mindre enhetligt resultat än förordningar, men är genom sin flexibilitet lättare att genomföra och är det lagstiftningsinstrument som används oftast.

Alla medlemstater tar också på sig att följa de domar som har givits av Europeiska gemenskapernas domstol (EGD), nu Europeiska Unionens domstol. Inom vissa delar av samarbetet har domstolens domar varit oerhört viktiga för utvecklingen. Enligt fördraget tillkommer det domstolen att tolka EU-rätten. Systemet är uppbyggt på så sätt att nationella domstolar begär förhandsbesked från EU-domstolen. Detta sker när de nationella domstolarna stöter på en fråga där EU-rätten behöver tolkas och det inte klart framgår vad som är den korrekta tolkningen. För att det klart ska framgå anses behövas tidigare dom av domstolen. Vid sidan av detta kan Kommissionen och medlemsstater dra andra medlemsstater inför domstolen om de anser att de bryter mot EU-rättsliga regler.

 

Fri rörlighet

Genomförandet av den interna marknaden bygger mycket på reglerna om fri rörlighet. Den interna marknaden innebär fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Reglerna för dessa skiljer sig i detalj, men utgångspunkten är att den fria handeln inte skall störas av att den interna marknaden består av ett stort antal länder. Nationella gränser skall inte förhindra affärsutbyten.

 

Fri rörlighet för varor

Den fria rörligheten för varor bygger på två förbud. Det första är förbudet mot tullar, och avgifter med samma verkan som tullar, på import samt export mellan medlemstater. Det andra är förbudet mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstater. Tullförbudet innebär att handel med länder utanför EU får beläggas med tull, men all handel inom EU ska vara fri från tull. Tullfriheten har inneburit stora fördelar vid handel mellan medlemsstater, men skapar inga större problem och kommer inte närmare undersökas i denna text.

Förbudet mot kvantitativa restriktioner är det mer bestridda av de två. Kvantitativa restriktioner är regler som begränsar import eller export genom att införa restriktioner baserade på t.ex. vikt, antal etc. Kvantitativa restriktioner är enkla att finna och att definiera som just sådana restriktioner. För att vara kvantitativa restriktioner så förutsätts alltså att det klart framgår att rätten till införsel begräsas genom ett kvantitativt mått, såsom vikt eller mängd. Det större problemet är att bestämma vad som är en åtgärd som har motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion. EU-domstolen har givit definitionen att alla regler som skapas av medlemsstater som kan hindra, direkt eller indirekt, handel mellan medlemsstater är sådana åtgärder som har samma effekt som kvantitativa restriktioner. Regler behöver inte diskriminera produkter från andra länder för att falla in under denna definition, det kan vara regler som är till för att appliceras på alla varor i ett land.

Förbudet mot kvantitativa restriktioner är inte absolut. Det finns möjlighet att göra undantag från reglerna. Detta kan ske på två sätt. Antingen genom de undantag som ges i fördraget, eller genom en rimlighetsprincip (även kallad principen om tvingande hänsyn). Undantagen i fördraget kan användas på alla typer av regler, medan rimlighetsprincipen enbart kan användas när det gäller regler som inte diskriminerar på grund av nationalitet. De undantag som ställs upp i fördraget är uttömmande, bara de kan ge undantag från förbudet när reglerna diskriminerar. Dessa regler har tolkats restriktivt av EU-domstolen vilket innebär att det är svårt att argumentera för att de kan användas. För att kunna använda undantag som ges genom principen om rimlighet så krävs tvingande hänsyn, vilket betyder ett godtagbart undantagsskäl. Detta kan vara konsumentskydd, miljöhänsyn, effektiv skattekontroll eller annat ändamål som är viktigt för en väl fungerande stat. Utöver detta kräver båda dessa former av undantag att undantaget är proportionerligt. Den skada den kan innebära för handel eller företag måste ställas mot om det som ska skyddas genom förbudet. För att anses proportionerligt måste förbudet framstå som nödvändigt, rimligt och allmänt som den bästa lösningen på problemet.

Som ett exempel på undantag som har givits tidigare kan nämnas vissa konsumentskyddsfrågor, miljöhänsyn och skattesystemets sundhet. Exempel på vad som skulle kunna anses vara en åtgärd med samma konsekvenser som kvantitativa restriktioner kan nämnas att strikta regler om varors förpackningar kan vara sådana åtgärder. Om reglerna tvingar företag från andra länder att anpassa sig till regler som är annorlunda från de som gäller i ursprungslandet och dessa innebär en kostnad kan detta avskräcka från att försöka etablera sig på en ny marknad. Detta diskriminerar inte mot varor från andra länder direkt, men sätter varor från andra länder i en mindre önskvärd position och kan därför innebära att dessa regler kan vara otillåtna.

 

Fri rörlighet för tjänster

Det ska vara fritt att tillhandahålla tjänster över statsgränser inom EU. Frågan blir då vad som utgör en tjänst och vad som innebär att den tillhandahålls över statsgränser. En tjänst definieras negativt, en tjänst är något som utförs mot betalning och som inte täcks av reglerna gällande varor, kapital eller personer. I de flesta fall är en tjänst enligt dessa regler det som i vardagstal anses vara en tjänst. Att en tjänst tillhandahålls över statsgränser kan innebära ett flertal saker, men om den som tillhandahåller tjänsten och den som har nytta av den normalt finns i olika stater så är detta kriterium uppfyllt. Det kan vara så att den som utför tjänsten reser från sin ursprungsstat till en annan för att utföra tjänsten där. Det kan även vara så att en person reser från en stat till en annan för att där ha nytta av tjänsten, t ex turism eller att man söker vård i ett annat EU land. Det kan även vara tjänster som utförs från en stat till en annan genom telefon eller internet.

Även den fria rörligheten av tjänster lyder under vissa undantag och de är väldigt lika de som gäller för varor. De undantag som anges i fördraget gäller allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Även när det gäller tjänster finns regler som skapats av EU-domstolen som innebär att annat än det som finns i fördraget kan ge undantag från förbudet mot restriktioner. Testet är väldigt likt det som gäller varor, det kräv ett tvingande hänsyn eller ett samhälleligt intresse som är så viktigt att det rättfärdigar en inskränkning i rätten att tillhandahålla tjänster. Även här krävs att alla undantag från den fria rörligheten ska vara proportionerliga för att kunna godkännas.

 

Fri rörlighet för personer

Den fria rörligheten för personer kan delas in i två delar, fri rörlighet för arbetare och rätten till etablering. Den fria rörligheten för arbetare innebär att det ska stå personer fritt att söka och få arbete i andra medlemstater. Ingen diskriminering av utländsk arbetskraft får förekomma. Detta område är specialreglerat och reglerna är från ett handelsrättsligt perspektiv inte lika intressanta som rätten till etablering.

Etableringsrätten innebär att det ska stå personer fritt att etablera sig i andra medlemsstater än den som man är medborgare i. Denna rätt gäller både fysiska personer och juridiska personer. Att etablera sig innebär i detta fall i första hand en rätt att delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än den där man är medborgare. För juridiska personer gäller istället för medborgare där personen är registrerad eller där man har sitt säte. Rätten innebär att det ska vara möjligt att starta företag enligt samma regler som medborgare och även en rätt att starta filial, kontor eller dotterbolag. Etableringsrätten är väldigt vidsträckt. EU-domstolen har t.ex. slagit fast att det är tillåtet att starta ett företag i en annan stat för att sedan starta en filial i det land där man har sin egentliga etablering. Detta är tillåtet även om det enbart görs för att undvika lagstiftning som framstår som krånglig eller kostsam. Det är dock inte tillåtet att göra detta i bedrägligt eller annat brottsligt syfte.

Etableringsrätten lyder under samma undantag som den fria rörligheten för tjänster. Mycket av den utveckling som skett inom detta område har skett genom domar från EU-domstolen. Domstolen har gått längre i vissa fall än medlemsstaterna själva har lyckats med. Den oförmåga att utvecklas som medlemsstaterna har visat inom detta område beror till stor del på företagsetableringarnas stora betydelse för samhället. Det är ”dyrt” att förlora företag till andra länder. En sådan förlust innebär minskade skatteinkomster och förlorade jobb.

 

Fri rörlighet för kapital

Inom EU skall det vara fri rörlighet för kapital och betalningar. Denna frihet är den som är mest inskränkt. Det finns ett generellt undantag att medlemsstater har rätt att lagstifta om inskränkningar i denna rätt för att skapa ett effektivt och säkert system för banker och andra finansiella institut. Friheten för kapital är dock i ett hänseende mer vid än de andra friheterna. Den sträcker sig nämligen utanför EU:s gränser. Transaktioner som involverar en medlemsstat kan täckas av denna frihet, även om den andra staten är ett land utanför EU. Detta har dock ännu inte prövats av domstolen.

 

Konkurrens

Ett system för fri handel mellan stater som bara reglerar hur staterna själva agerar vore inte effektivt. Det krävs även regler för hur företag på den fria marknaden agerar tillsammans eller mot varandra. Alltså regler om konkurrens. De regler som finns inom EU, både i fördraget och i sekundär lagstiftning, har lett till en stor efterföljelse och harmonisering. Det kan med säkerhet sägas att samma regler för konkurrens gäller inom hela EU. Inom EU är det Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna som utför arbetet med att upprätthålla reglerna. Detta görs bland annat genom gryningsräder där företag som misstänks för konkurrensstörande genomsöks och stora bötesbelopp som i första hand baseras på årlig omsättning. Bötesbelopp på mellan 5-10% av total omsättning är standard för större företag och kraftig störning. Större delen av arbetet är riktat mot att bryta upp karteller med företag som samarbetar på otillbörligt sätt.

Reglerna om konkurrens bygger på två förbud med inriktning på företags handlanden och uppbyggnad.

 

Avtal mellan sammanslutningar

Det första förbudet är ett förbud mot avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och så kallade samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som kan ha en negativ effekt på konkurrensen mellan företag inom EU. Tanken här är alltså att motverka att företag genom avtal eller liknande åsidosätter konkurrensen. Exempel på förbjudna åtgärder är uppdelning av marknader mellan konkurrerande företag och territoriell exklusivitet kopplat med förbud mot parallellimport.

Vad som kan påverka handeln mellan medlemsstater och negativt påverka konkurrensen kan vara svårt att avgöra rent generellt. EU-domstolen har i sin praxis angivit att definitionen av påverkan på handel och negativ påverkan på konkurrensen skall tolkas så vitt som möjligt. Den påverkan som måste bevisas är en möjlig påverkan (engelska ”possible”). Det är alltså inte nödvändigt att påvisa en faktisk påverkan.

Förbudet gäller inte enbart avtal. Alla typer av uppgörelser mellan företag eller sammanslutningar av företag träffas av förbudet. Det betyder att beslut tagna av företagssammanslutningar och branschföreningar kan träffas av förbudet. Även underhandsuppgörelser där parterna samarbetar utan dokumentation kan träffas. Till och med situationer där samarbete rent faktiskt inte förekommer kan träffas. Detta om parterna anpassar sig efter varandra på ett sådant sätt så att det i praktiken leder till samma situation som om de samarbetar.

Om en överenskommelse eller liknande strider mot förbudet så är den ogiltig, om det inte finns något undantag från förbudet. Att det är ogiltigt betyder att parterna inte kan kräva fullgörelse enligt överenskommelsen och att det inte på något sätt är bindande för parterna. De undantag som kan ges bygger på att det förfarande som i vanliga fall skulle falla under förbudet i slutänden kommer vara till nytta för konsumenter inom EU.

 

Missbruk av dominerande ställning

Avtal mellan företag är inte det enda som kan påverka konkurrensen mellan företag negativt. Stora företag med stora marknadsandelar kan även de ha möjlighet att snedvrida konkurrensen. För att undvika detta finns ett förbud mot missbruk av dominerande ställning. Tanken med förbudet är att motverka att dominerande företag skall skaffa sig otillbörliga fördelar. För att kunna visa på missbruk av dominerande ställning så måste först fastställas om företaget kan anses ha en dominerande ställning. Detta görs med hjälp av två ”marknader”, produktmarknad och geografisk marknad. Först fastställer man vilka konkurrenter företaget har vad gäller produkter, man måste alltså fastställa på vilken produktmarknad som företaget agerar. Här har EU-domstolen gjort väldigt detaljerade utredningar om vilka produkter som faktiskt ska räknas in i jämförelsen. Tror det finns läge att för den här texten ange ett antal rättsfall som kan ge lite ledning. Marknaden som undersöks görs så liten som den objektivt kan göras. Bland annat kan sägas att domstolen i ett av sina mer uppmärksammade fall rörande dominerande ställning bestämde att marknaden för bananer inte är samma som för alla annan färsk frukt. På grund av sina speciella egenskaper så utgör bananer en egen marknad. Detta mest för att den fyller ett behov som svårligen kan fyllas av annan frukt genom att den efter behandling kan ges till väldigt unga eller gamla personer som inte kan äta annan frukt.

När produktmarknaden fastställts så måste den geografiska marknaden avgöras. Här är det mindre invecklat att avgöra vilken marknad som gäller. Det är i grund och botten så att den geografiska marknaden utgörs av det område där företaget säljer de produkter som ingår i produktmarknaden.

Efter detta skall det avgöras om företaget har en dominerande ställning. Detta ska göras för de relevanta produktmarknaderna och geografiska marknaderna. Domstolen kommer göra en helhetsbedömning av situationen på marknaden där marknadsandelen enbart är en del av bedömningen. Andra fakta som undersöks är hur marknaden i stort ser ut. Är den uppdelad mellan många små företag så är det större risk att ett stort företag är dominerande. Samma sak gäller om ett företag har stort inflytande på sina leverantörer och kunder. Marknadsandel är dock en viktig indikator på dominans. Företag med en marknadsandel under 30 % löper mycket mindre risk att anses vara dominerande än företag med en större andel.

När dominans har fastställts så måste det avgöras om företaget har missbrukat den ställning de har. Här är det också en helhetsbedömning som görs. Exempel på missbruk ges i fördraget, som att direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga affärsvillkor, utföra begränsningar i verksamhet som ger nackdelar för konsumenter och tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner som ger någon en konkurrensnackdel. Det finns fler exempel, både i fördraget och även i rättsfall från EU-domstolen.

Förbudet mot missbruk av dominerande ställning åtföljs inte av någon regel om ogiltighet. Varje åtgärd som strider mot förbudet kan dock ge höga böter. Detta innebär att t.ex. avtal som är en del av ett olagligt förfarande inte automatiskt blir ogiltigt, utan att sanktionen istället blir att varje gång ett företag utnyttjar sin dominerande ställning på ett sätt som kan anses vara missbruk så löper de risk att tvingas betala stora bötesbelopp.

 

Länkar

EU-fördragen

http://eur-lex.europa.eu/JOHtml.do?uri=OJ:C:2008:115:SOM:SV:HTML

Kommissionens hemsida

http://ec.europa.eu/index_sv.htm

EU-upplysningen vid Sveriges riksdag

http://www.eu-upplysningen.se/

Eur-Lex – resurs med all EU-rätt

http://eur-lex.europa.eu/sv/index.htm

 
Några intressanta rättsfall

Dassonville – fri rörlighet för varor

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61974J0008:SV:HTML

Cassis – fri rörlighet för varor

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61978J0120:SV:HTML

Centros – etableringsfrihet

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61997J0212:SV:HTML

Van Binsbergen – fri rörlighet för tjänster

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61974J0033:SV:HTML

SLM – konkurrens, avtal mellan sammanslutningar

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61965J0056:SV:HTML

United Brands – konkurrens, missbruk av dominerande ställning

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61976J0027:SV:HTML

 

Litteratur

**Bernitz, U & Kjellgren, A, Introduktion till EU, Norstedts juridik AB, Stockholm, 2006.

Foster, N, EU law: Directions, Oxford university Press, Oxford, 2008

**Nilsson, M. & Lundberg, M, Europarätten: en introduktion till EG-rätten och Europakonventionen, Jure Förlag, 2009.

 

 

*Tillgängligt online för studenter på Högskolan i Jönköping
**Tillgängligt på Högskolebiblioteket i Jönköping
***Tillgänglig både online för studenter på Högskolan i Jönköping samt
på Högskolebiblioteket i Jönköping